Jag saknar mitt liv så som det var i början av detta året. Allt var nytt och fräscht. Jag var kär och trodde i alla fall att han älskade mig tillbaka. Jag trodde på fullaste allvar att detta skulle bli ett år med honom (min numera ex pojkvän).
På samma sett förstår jag inte hur jag kan sakna det vi hade, vi bråkade ändå bara. Jag var alltid rädd att höra av mig för om det var fel tillfälle så blev ha sur. Han ville nästan aldrig träffas själv, om jag då inte lova att göra något speciellt för honom. Men ändå, jag saknar honom, skit mycket.
Snälla blivande flickvän till min expojkvän, var mycket sämre än mig. Så han inser att hann inte skulle gjort som han gjorde. Att han istället hade uppskattat mig och allt jag gjorde för honom.