Ny medicinering
Hej! Igår var en hemsk dag med huvudet. Jag hade så pass ont så jag fick ta mer medicin än vanligt. Sen när mamma kom hem diskutera vi och beslöt oss för att höja pillerna. Så idag har jag varit olagligt trött hela dagen. Piss och mög, men vafan! Om det kan få mig att må bättre så är det väl skit bra.
Idag har jag varit barnvakt och så även imorgon. Tjänar inte mycket på det men jag gör det för en god sak plus jag har inget bättre för mig.
Just nu tänkte jag kanske lyssna på musik och städa här hemma lite. Hade varit kul och göra mamma lite glad för engångsskull.
Musik är det bästa när man ska städa, love it.
Så nu ska jag se till att koppla in mobilen i högtalarna och börja städa! Ta hand om er.. <3
Idag har jag varit barnvakt och så även imorgon. Tjänar inte mycket på det men jag gör det för en god sak plus jag har inget bättre för mig.
Just nu tänkte jag kanske lyssna på musik och städa här hemma lite. Hade varit kul och göra mamma lite glad för engångsskull.
Musik är det bästa när man ska städa, love it.
Så nu ska jag se till att koppla in mobilen i högtalarna och börja städa! Ta hand om er.. <3
Flyttar ut från mitt liv
Nej men hej! Har varit hos psykologen idag igen, kändes väl helt okej.
Vi prata mycket om att dom två killarna inte ska få förstöra mitt liv. Dom är inte värda mina tårar, inte min oro och inte min ilska. Dom ska helt enkelt flytta ut ur mitt liv och försvinna för gott. Inte så lätt men man måste sikta högt för att komma någonstans.
Känner mig även lite gladare osv idag. Känner nästan för att typ ut och springa men känns som om vädret inte vill samarbeta med mig. Men tror jag ska göra det en annan dag. Kanske imorgon?
Nu tror jag bara jag ska kolla lite tv, skriva lite mer så jag får ut mig alla tankar. Därför jag inte skriver här är för att jag kan inte vara lika personlig här.. Sen ska jag nog ta något litet och äta typ morot och sen ska jag soova, igen.
Har inga planer imorgon heller. Kanske får se till att skaffa det, träffa någon eller så. Eller så kan jag bara vara lite flitig och typ städa rummet, klippa gräset, fixa lite i trädgården och ut och springa. Nu lät det precis som om jag var typ 30 +.. hahah, jajaja.
Men ni får ha det bra, och glöm inte och skriv till mig på [email protected] jag försöker svara så snabbt jag kan!
Vi prata mycket om att dom två killarna inte ska få förstöra mitt liv. Dom är inte värda mina tårar, inte min oro och inte min ilska. Dom ska helt enkelt flytta ut ur mitt liv och försvinna för gott. Inte så lätt men man måste sikta högt för att komma någonstans.
Känner mig även lite gladare osv idag. Känner nästan för att typ ut och springa men känns som om vädret inte vill samarbeta med mig. Men tror jag ska göra det en annan dag. Kanske imorgon?
Nu tror jag bara jag ska kolla lite tv, skriva lite mer så jag får ut mig alla tankar. Därför jag inte skriver här är för att jag kan inte vara lika personlig här.. Sen ska jag nog ta något litet och äta typ morot och sen ska jag soova, igen.
Har inga planer imorgon heller. Kanske får se till att skaffa det, träffa någon eller så. Eller så kan jag bara vara lite flitig och typ städa rummet, klippa gräset, fixa lite i trädgården och ut och springa. Nu lät det precis som om jag var typ 30 +.. hahah, jajaja.
Men ni får ha det bra, och glöm inte och skriv till mig på [email protected] jag försöker svara så snabbt jag kan!
Ändra min livsstil
Jag vill ändra på saker och ting i mitt liv. Jag vet att jag skulle må bättre av att äta bra och av att träna mer. Så jag tror att det skulle vara en bra tid att börja med det typ, nu.
Jag gör inte detta för att jag är överviktig eller på något sätt "rund" utan för att ändra saker i min livsstil. För jag vill och för jag kan.
Jag gör inte detta för att jag är överviktig eller på något sätt "rund" utan för att ändra saker i min livsstil. För jag vill och för jag kan.
lugnet före stormen?
Hela mitt liv är som att balansera på en tunn jävla tråd. Ibland är det lätt men ibland finns det en jävla vind som blåser och får mig att tappa balansen.. Just nu är det ganska vind stilla, men jag känner det är lugnet före stormen. Snart kommer det någonting som får mig att tappa balansen igen. Om inget annat kanske det kommer då jag behöver vistas i samma rum som dom två som hotade med att våldta mig. Jag har ju skolan, yey, nu blev jag ju glad.. 9:an
Just nu lyssnar jag bara på musik av Beyonce, hon är den enda som har låtar som kan få en att verkligen känna "rätt". Jag kan inte förklara det, men hon har låten för hur man mår. Underbar på alla sätt.
Nu ska jag nog gå och fixa mig och sen sova bort morgon dagen för den har ändå inget att komma med som är intressant. Ha det underbart, puss!
Just nu lyssnar jag bara på musik av Beyonce, hon är den enda som har låtar som kan få en att verkligen känna "rätt". Jag kan inte förklara det, men hon har låten för hur man mår. Underbar på alla sätt.
Nu ska jag nog gå och fixa mig och sen sova bort morgon dagen för den har ändå inget att komma med som är intressant. Ha det underbart, puss!
alkohol, midsommar osv.
Känner för att böla. Fick nu redan på att min näst minsta syster hade fått höra "det är min släkt inte din" av min låtsas mamma, så nu får hon inte följa med och träffa dom. Jag fick redan på detta genom att hon själv hade sagt det. När jag hörde detta fick jag en stor lust till att slå till den jävla idioten. (min låtsas mamma om det nu var någon som inte fatta).
Gå för fan inte på min lilla syster så hon mår dåligt. Hon har varit med om tillräckligt vad en såpass liten tjej inte ska behöva gå igenom. Så håll käften eller ska jag behöva slå dig i ansiktet?
Vet inte varför jag blev så jävla sur för detta... Men känner nog bara att jag inte träffar/tar hand om min syster tillräckligt mycket. Jag tar åt mig skulden fast att det inte är jag som har satt hon till världen.
På tal om ingenting, min midsommar var jättemysig och skit bra! Har underbara vänner som kan göra en så jävla glad. Jag älskar även att äga ut mina kompisar som säger att man inte kan ha kul utan alkohol.. Jajaja, jag kan ha lika kul med som utan alkohol. Ändå skillnaden är att jag mår så jävla mycket bättre dagen efter om jag inte har druckit alkohol. Så, jag föredra midsommar utan sprit och fylle om jag så ska behöva fira det med släkten eller själv.
Men nu ska jag fortsätta kollar klart på Pretty Little Liars, så hade gött som faan!
Gå för fan inte på min lilla syster så hon mår dåligt. Hon har varit med om tillräckligt vad en såpass liten tjej inte ska behöva gå igenom. Så håll käften eller ska jag behöva slå dig i ansiktet?
Vet inte varför jag blev så jävla sur för detta... Men känner nog bara att jag inte träffar/tar hand om min syster tillräckligt mycket. Jag tar åt mig skulden fast att det inte är jag som har satt hon till världen.
På tal om ingenting, min midsommar var jättemysig och skit bra! Har underbara vänner som kan göra en så jävla glad. Jag älskar även att äga ut mina kompisar som säger att man inte kan ha kul utan alkohol.. Jajaja, jag kan ha lika kul med som utan alkohol. Ändå skillnaden är att jag mår så jävla mycket bättre dagen efter om jag inte har druckit alkohol. Så, jag föredra midsommar utan sprit och fylle om jag så ska behöva fira det med släkten eller själv.
Men nu ska jag fortsätta kollar klart på Pretty Little Liars, så hade gött som faan!
Depp, igen.
Nu har det kommit igen och "det" har egentligen ingen riktig anledning.
Jag är depp men samtidigt måste jag låta mig själv vara det. Jag tror att det är ett av många sätt att reparera sig själv.
Jag tror jag snart sätter mig och fixar naglarna eller någonting. Det brukar göra mig på bra humör. Tror också jag ringer en person som betyder väldigt mycket för mig. Han har funnits där från det värsta hände och han förstår verkligen. Jag ska vara glad att jag har han.
Så, nu ska jag torka tårarna och sen måla naglarna i en uppiggande kulör.
Glöm inte att jag kollar min mail varje dag! ([email protected])
Jag är depp men samtidigt måste jag låta mig själv vara det. Jag tror att det är ett av många sätt att reparera sig själv.
Jag tror jag snart sätter mig och fixar naglarna eller någonting. Det brukar göra mig på bra humör. Tror också jag ringer en person som betyder väldigt mycket för mig. Han har funnits där från det värsta hände och han förstår verkligen. Jag ska vara glad att jag har han.
Så, nu ska jag torka tårarna och sen måla naglarna i en uppiggande kulör.
Glöm inte att jag kollar min mail varje dag! ([email protected])
måndag kväll, planer till fredag
Har tänkt efter lite om vad som jag ska göra på midsommar. Blir nog grilla och lite sånt trevligt med mina närmsta vänner som inte har planer på att supa skallen av sig. Så, det ska nog bli skoj.
Men sen har jag en stor fråga, varför firar vi midsommar? Har i för sig inte googlat det ännu men tror inte jag kommer få ett bra svar där. Fråga en av mina kompisar och allt jag fick till svar var för att då vände de. Det var efter midsommar det blev mörkare, men vafan är den och fira? Och om man lyssnar på ordet mid sommar, det känns inte logiskt..
Iallafall, jag har inga fler planer denna veckan mer än att köpa saker till midsommar och att kanske hjälpa till att göra kransar. Inte för att jag kan det men jag kan alltid hjälpa till och plocka blommor eller något.
Mitt mående just nu är väl helt okej. Mitt huvud gör lite ont men tror ändå det har blivit lite bättre sen jag började på mina nya piller. Får bara hoppas på att det blir bättre. Känns fan som jag knappt hinner tänka på det längre.. Men just nu känner jag att jag bara försöker kontrollera mig på att: ha kul även om jag mår skit vissa dagar, vila upp mig till skolan börjar och att leva i nuet.
Men just nu ska jag bara ta en macka och sen gå och lägga mig och sova tror jag.
hadegött haj!
Men sen har jag en stor fråga, varför firar vi midsommar? Har i för sig inte googlat det ännu men tror inte jag kommer få ett bra svar där. Fråga en av mina kompisar och allt jag fick till svar var för att då vände de. Det var efter midsommar det blev mörkare, men vafan är den och fira? Och om man lyssnar på ordet mid sommar, det känns inte logiskt..
Iallafall, jag har inga fler planer denna veckan mer än att köpa saker till midsommar och att kanske hjälpa till att göra kransar. Inte för att jag kan det men jag kan alltid hjälpa till och plocka blommor eller något.
Mitt mående just nu är väl helt okej. Mitt huvud gör lite ont men tror ändå det har blivit lite bättre sen jag började på mina nya piller. Får bara hoppas på att det blir bättre. Känns fan som jag knappt hinner tänka på det längre.. Men just nu känner jag att jag bara försöker kontrollera mig på att: ha kul även om jag mår skit vissa dagar, vila upp mig till skolan börjar och att leva i nuet.
Men just nu ska jag bara ta en macka och sen gå och lägga mig och sova tror jag.
hadegött haj!
15 Juni 2013
http://www.youtube.com/watch?v=Oo4OnQpwjkc
Orka oroa sig mer för vad som kommer hända, allt är ju redan skit!
Puss på er! Glöm inte, du är inte ensam.
ps. för mer kontakt med dig, mejla mig på: [email protected]
Orka oroa sig mer för vad som kommer hända, allt är ju redan skit!
Puss på er! Glöm inte, du är inte ensam.
ps. för mer kontakt med dig, mejla mig på: [email protected]
Onsdag förmiddag
Mycket har hänt. Förlåt för den dåliga uppdateringen, blogg.se har inte riktigt funkat som den ska.
Jag har precis varit på polisförhör. Det gick bra, efter förhöret brukar polisen, advokaten och dom från soc ha några frågor, men dom tycket jag hade formulerat det så pass bra så dom hade inga frågor. Dom berömde mig säkert 10 gånger för hur duktig jag var. Jag är själv så jävla stolt över mig. Mamma och kuratorn hade även under förhöret suttit ute i ett litet rum och kuratorn hade berättat för mamma hur jävla duktig jag är. "Det är inte hur du har det, utan vad du gör det till." Jag har ett helvete, men vafan gör det om 100 år? Jag kommer inte dö om jag ger mig fan på det. Jag vet att jag har gjort ganska många "negativa" inlägg därför jag har mått jävligt dåligt under tiden. Man måste också få känna sig glad och nöjd med sig själv. Man måste få känna sig jävligt stolt ibland, för alla har vi någonting att vara stolta över. Det är just det jag gör nu och jag låter mig själv. Hellre det än att jag gör mig själv till ett offer!
Sen har jag en liten dålig nyhet också. Vi har haft en katt under 2 månader. Han har varit helt underbar och mysig. Han har betytt allt för iallafall min mamma under denna tiden. Nu i morse blev han påkörd. Jag gick ut och lyfte av han från vägen. Jag tänker inte gå in på detalj hur det såg ut men det var ingen vacker syn. När jag såg han palla jag inte mer, jag satte mig ner mitt på gatan och grät... Bilarna tuttade men allt jag tänkte va att dom vet fan ingenting, låt dom tutta. Jag lyfte bort katten och gick in igen. Mamma grät och jag grät sen hoppas in i bilen, hämta kuratorn och iväg till polisförhöret.
Jag skriver nog mer ikväll ska sova lite nu, mitt huvud dödar mig, och sen iväg till sjukhuset.
Jag har precis varit på polisförhör. Det gick bra, efter förhöret brukar polisen, advokaten och dom från soc ha några frågor, men dom tycket jag hade formulerat det så pass bra så dom hade inga frågor. Dom berömde mig säkert 10 gånger för hur duktig jag var. Jag är själv så jävla stolt över mig. Mamma och kuratorn hade även under förhöret suttit ute i ett litet rum och kuratorn hade berättat för mamma hur jävla duktig jag är. "Det är inte hur du har det, utan vad du gör det till." Jag har ett helvete, men vafan gör det om 100 år? Jag kommer inte dö om jag ger mig fan på det. Jag vet att jag har gjort ganska många "negativa" inlägg därför jag har mått jävligt dåligt under tiden. Man måste också få känna sig glad och nöjd med sig själv. Man måste få känna sig jävligt stolt ibland, för alla har vi någonting att vara stolta över. Det är just det jag gör nu och jag låter mig själv. Hellre det än att jag gör mig själv till ett offer!
Sen har jag en liten dålig nyhet också. Vi har haft en katt under 2 månader. Han har varit helt underbar och mysig. Han har betytt allt för iallafall min mamma under denna tiden. Nu i morse blev han påkörd. Jag gick ut och lyfte av han från vägen. Jag tänker inte gå in på detalj hur det såg ut men det var ingen vacker syn. När jag såg han palla jag inte mer, jag satte mig ner mitt på gatan och grät... Bilarna tuttade men allt jag tänkte va att dom vet fan ingenting, låt dom tutta. Jag lyfte bort katten och gick in igen. Mamma grät och jag grät sen hoppas in i bilen, hämta kuratorn och iväg till polisförhöret.
Jag skriver nog mer ikväll ska sova lite nu, mitt huvud dödar mig, och sen iväg till sjukhuset.
Varför nu detta?
Vaknade vid 13:00, nackspärr.. Det värsta är ju att jag kan inte ta några smärtstillande pga pillerna jag tar, så det är bara att stå ut. Igår mådde jag väldigt dåligt på kvällen, var nära på att göra ett blogg inlägg men vara jag skrev någonting så börja jag gråta hejdlöst. Läste den ena av killarna som försökte våldta mig tjejs blogg. Hon skrev att hon skulle lägga ner den för folk skrev bara negativa saker om hennes pojkvän. Någon hade då kommenterat: Ja, men du vet nog inte vad din kille gör med andra tjejer, eller vad han gör mot dom. Hon har nu också tagit bort kommentarerna. Jag förstod ju vad den som hade kommenterat menade. Det fick mig att må dåligt.
På tisdag ska socialen ringa angående ett möte innan förhöret. Dom ska ringa och fråga hur jag mår, om jag har fått min reaktion ännu. Det har jag.. Känner för att gråta nästan hela tiden. Vill bara ligga kvar i min säng hela dagen, vilket jag nästan också gör också.
Men tror jag måste resa mig upp och kanske städa mitt rum. Men det är också en jobbig sak med mina piller, dom sänker mitt blodtryck, och jag har redan ganska lågt. Så varje gång jag reser mig upp, vänder mig i sängen eller till och med ibland bara öppnar ögonen blir jag snurrig och det blir svart för ögonen.
Varför nu detta?
God morgon!
Vaknade vid 10, gick upp tog piller, tog en macka och gick och la mig i sängen igen. Mer orkade jag inte denna morgon. Sjukt, har redan ont i huvudet också. Ska försöka vara uppe nu ett tag, så är det bättre jag sover lite i eftermiddag istället.
När jag gick upp till köket hörde jag hur mamma och vår granne prata om midsommar. Shit, det är ju snart. Jag pratade om det går med några killkompisar. Dom ville nog hitta på någonting. Men då kommer den jävla frågan jag måste ställa mig själv, men ibland ger jag inte mig själv ett ärligt svar. Orkar jag? Det beror ju på hur jag mår den dagen och hur jag har mått dagarna innan. Jävla skit. Men tror ändå jag planerar någonting. Alla läkare, poliser och psykologer säger ju att jag ska göra det jag alltid gör. LÄTT! Jag lyssnar på dom hela tiden, men dom lyssnar fan inte på mig.
Hade varit så jävla gött om jag bara blev inlagd, fick några jävla dunderpiller, sen bli klar med den jävla polisanmälan och få skadestånd på 5000.. Hade det bara varit att jag hade varit sjuk, eller att jag bara hade haft en polisanmälan att reda ut så hade jag klarat det, men det har blivit för mycket nu. Och jag känner att jag bara åker längre och längre ner hela tiden. Snart kommer det komma någonting som knäcker mig på mitten. Men jag måste ta tu i det då, lev i nuet.
Jag har fått lite frågor på min e-mail angående polisanmälan. Om jag kunde berätta lite mer om hur jag kände och hur jag känner angående det.
Under tiden detta hände så var jag nog i chocktillstånd, jag kommer inte heller riktigt ihåg hur jag reagerade då. Allt jag känner när jag tänker tillbaka är att jag vill gråta. Så jag var nog rädd, det tror jag dom flesta hade varit. Efter åt kommer jag ihåg att min reaktion var att jag skrattade. Jag skrattar alltid i såna här lägen. Sen började jag gråta och skaka. Det står polisanmälan att tjejen har inga fysiska skador men var skärrad av det som hänt. Jag sa ingenting om det, alltså har dom själva sett det. Jag mår nog sämre nog efteråt. För nu har det gått så långt tid så man har börjat tänka för mycket. Vad kunde ha hänt om jag inte kom loss? Vad kommer hände när domen är lagd när jag kommer tillbaka till skolan? Om det döms till försök till våldtäkt, hur ska jaga vara mot dessa killarna vi går ju för fan i samma klass.. Just nu känner jag för att fly, eller att dom flyr. Att jag aldrig mer behöver höra deras namn, att jag aldrig mer behöver se dom. Att jag bara glömmer allt, bara går vidare.
Så jävla skönt och skriva av sig, skriver så snabbt så att jag får ont i fingrarna.. Haha, men ha det gött!
När jag gick upp till köket hörde jag hur mamma och vår granne prata om midsommar. Shit, det är ju snart. Jag pratade om det går med några killkompisar. Dom ville nog hitta på någonting. Men då kommer den jävla frågan jag måste ställa mig själv, men ibland ger jag inte mig själv ett ärligt svar. Orkar jag? Det beror ju på hur jag mår den dagen och hur jag har mått dagarna innan. Jävla skit. Men tror ändå jag planerar någonting. Alla läkare, poliser och psykologer säger ju att jag ska göra det jag alltid gör. LÄTT! Jag lyssnar på dom hela tiden, men dom lyssnar fan inte på mig.
Hade varit så jävla gött om jag bara blev inlagd, fick några jävla dunderpiller, sen bli klar med den jävla polisanmälan och få skadestånd på 5000.. Hade det bara varit att jag hade varit sjuk, eller att jag bara hade haft en polisanmälan att reda ut så hade jag klarat det, men det har blivit för mycket nu. Och jag känner att jag bara åker längre och längre ner hela tiden. Snart kommer det komma någonting som knäcker mig på mitten. Men jag måste ta tu i det då, lev i nuet.
Jag har fått lite frågor på min e-mail angående polisanmälan. Om jag kunde berätta lite mer om hur jag kände och hur jag känner angående det.
Under tiden detta hände så var jag nog i chocktillstånd, jag kommer inte heller riktigt ihåg hur jag reagerade då. Allt jag känner när jag tänker tillbaka är att jag vill gråta. Så jag var nog rädd, det tror jag dom flesta hade varit. Efter åt kommer jag ihåg att min reaktion var att jag skrattade. Jag skrattar alltid i såna här lägen. Sen började jag gråta och skaka. Det står polisanmälan att tjejen har inga fysiska skador men var skärrad av det som hänt. Jag sa ingenting om det, alltså har dom själva sett det. Jag mår nog sämre nog efteråt. För nu har det gått så långt tid så man har börjat tänka för mycket. Vad kunde ha hänt om jag inte kom loss? Vad kommer hände när domen är lagd när jag kommer tillbaka till skolan? Om det döms till försök till våldtäkt, hur ska jaga vara mot dessa killarna vi går ju för fan i samma klass.. Just nu känner jag för att fly, eller att dom flyr. Att jag aldrig mer behöver höra deras namn, att jag aldrig mer behöver se dom. Att jag bara glömmer allt, bara går vidare.
Så jävla skönt och skriva av sig, skriver så snabbt så att jag får ont i fingrarna.. Haha, men ha det gött!
fredag kväll
Har precis läst igenom polisanmälan. Mår skit av att se den. Fick en liten panik ångest när jag läste. Mår illa när jag ser pappret ligger på mitt bord.
Mina piller hjälper ingenting. Om någonting så mår jag sämre, jävla piss. Trött på livet. Men jag måste fortsätta, jag är inte svag det vet jag. Jag vet att jag kommer klara detta! Det måste jag, det finns för mycket att leva för.
Imorgon lördag ska jag nog med min äldsta syster och bada. Hon vill inte att jag bara ska sitta hemma och ruttna bort. Är så otroligt tacksam för att hon bryr sig, även om jag inte orkar vissa det alltid. Orkar inte gnälla längre, orkar inte tacka för att folk bryr sig.
Innan hade en "önskedag" varit typ: rolig dag i skolan, umgås med vänner, vara och shoppat, träffat några killkompisar. Nu är en "önskedag": ligga hemma, sova och i bästa fall lyssna på musik jättetyst som jag inte får ondare i mitt huvud.
Jag tänkte på detta igår, tänk så kunde man bara stänga av allt. Tänk så skulle man bara fly, helt ensam. Bara sticka, bara skita i allt, bara glömma.
Men jag får inte vara så jävla negativ, ingenting blir bättre. Men man måste också låta sig att falla. För annars åker man längre och längre upp och sen när man väl faller så faller man riktigt högt.
Nu tror jag att jag ska gå och lägga mig, även fast det är det enda jag har gjort idag. Men det är helt okej.
God natt alla! ♥
Mina piller hjälper ingenting. Om någonting så mår jag sämre, jävla piss. Trött på livet. Men jag måste fortsätta, jag är inte svag det vet jag. Jag vet att jag kommer klara detta! Det måste jag, det finns för mycket att leva för.
Imorgon lördag ska jag nog med min äldsta syster och bada. Hon vill inte att jag bara ska sitta hemma och ruttna bort. Är så otroligt tacksam för att hon bryr sig, även om jag inte orkar vissa det alltid. Orkar inte gnälla längre, orkar inte tacka för att folk bryr sig.
Innan hade en "önskedag" varit typ: rolig dag i skolan, umgås med vänner, vara och shoppat, träffat några killkompisar. Nu är en "önskedag": ligga hemma, sova och i bästa fall lyssna på musik jättetyst som jag inte får ondare i mitt huvud.
Jag tänkte på detta igår, tänk så kunde man bara stänga av allt. Tänk så skulle man bara fly, helt ensam. Bara sticka, bara skita i allt, bara glömma.
Men jag får inte vara så jävla negativ, ingenting blir bättre. Men man måste också låta sig att falla. För annars åker man längre och längre upp och sen när man väl faller så faller man riktigt högt.
Nu tror jag att jag ska gå och lägga mig, även fast det är det enda jag har gjort idag. Men det är helt okej.
God natt alla! ♥
Fortsättning
Ja, som jag sa, det spred över sig på pappa. Jag hade aldrig innan märkt att han blev så arg när han tog några glas vin. Dom började alltid diskutera och argumentera. Oftast om dom olika rättigheterna mellen män och kvinnor i dagens samhälle. Slutade alltid med ett bråk och att alla gick och la sig arga och sura. På morgonen brukade pappa alltid "gott göra" genom att laga frukost.
Månaderna gick och vi fick reda på i februari att min låtssas mamma och pappa skulle ha ett litet barn. Reaktionerna var mycket olika mella mina stora syster och mig. Jag såg bara det possitiva medans min syster bara såg det negativa. Som en gång innan hjälpte jag även denna mamman genom hela graviditeten. Men denna gången blev det annorlunda. Jag fick knappt röra bebisen när den väl kom ut (i början av november). Min låtssas mamma kom in i en typ av beskyddande trans. Hon kunde inte släppa blicken från bebisen, kollade om den andades medan den sov, ingene fick röra barnet innan man hade tvättat händerna, ingen burkmat bara hemmalagad barnmmat. Ju äldre bebisen blev blev jag och min syster mer och mer utkasstade. Vårat rum var inte vårat längre. Det var ganska svårt och förstå att ens pappa har "kastat" ut en för andra gången. Men samtidigt skönt. Jag behöver inte bry mig längre. Om inte han hör av sig behöver inte jag höra av mig. Jag märkte också under denna tiden att min näst minsta syster som jag hade tagit hand om mycket klarade sig själv. Hon kunde säga till pappa om han skällde på hon, hon vågare stå upp för sig själv vilket jag aldrig gjorde när jag var 6 år.
Det gick ännu lite mer tid, livet var inte på topp men det rullade. Plötsligt en måndag i Januari fick jag ett konstigt anfall. Synbortfall, outhärdlig huvudvärk, yrsel, illamående och skakningar. Det var så jobbigt att jag inte fick gå hem för min tjej kompis för hon tordde jag skulle svima på vägen hem. Jag fick ta bussen med hon, även om det bara var en busshållsplats hem. När jag väl kom hem grät jag och mådde så dåligt. Jag hade aldrig haft någonting liknande. Jag fick upp tanken några gånger om att ta mitt liv, och på något sätt kan jag ångra mig att jag inte gjorde det. Efter några timmar går det över, men sen smyger det sig på igen. Vi åker in till akuten för dom började misstänka hjärnhinnsinflamation. Jag och mamma låg i ett rum med en hård bår i 7 timmar. Klockan 4 på morgonen besluter vi oss för att åka hem, för jag var inte längre i nöd enligt läkarna. På morgonen efter åker vi in till sjukhuset igen och tar blodprover och lite andra undersökningar. Dom vissar ingenting. allt vi får höra är att vi ska komma tillbaka om det inte har gått över om en vecka. Alla (inklusive jag) trodde bara det hade varit ett kraftigt migrän anfall. veckan gick och det gick inte över. Det var ju inte lika jobbig huvudvärk, men jag hade det ändå dygnet runt och det kom perioder under dagen då det blev värre. En dag kommer en till attack som var outhärdlig och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Läkarna hade sagt att om jag fick det så skulle vi åka in. Jag sa till min klasskompisar att jag åkte och att om dom kunde meddela min mentor skulle det vara toppen. Allt jag fick höra var "det är ju bara huvudvärk?". Ja, men det var inte normalt. Vi åkte in och dom tog inte emot oss på sjukhuset, för jag hade inte fyllt 18 så vi fick istället åka in till akuten igen. Efter bara 3/4 timmar kommer läkaren och han skriver en remiss till magnetröntken han misstänkte Cancer.
Månaderna gick och vi fick reda på i februari att min låtssas mamma och pappa skulle ha ett litet barn. Reaktionerna var mycket olika mella mina stora syster och mig. Jag såg bara det possitiva medans min syster bara såg det negativa. Som en gång innan hjälpte jag även denna mamman genom hela graviditeten. Men denna gången blev det annorlunda. Jag fick knappt röra bebisen när den väl kom ut (i början av november). Min låtssas mamma kom in i en typ av beskyddande trans. Hon kunde inte släppa blicken från bebisen, kollade om den andades medan den sov, ingene fick röra barnet innan man hade tvättat händerna, ingen burkmat bara hemmalagad barnmmat. Ju äldre bebisen blev blev jag och min syster mer och mer utkasstade. Vårat rum var inte vårat längre. Det var ganska svårt och förstå att ens pappa har "kastat" ut en för andra gången. Men samtidigt skönt. Jag behöver inte bry mig längre. Om inte han hör av sig behöver inte jag höra av mig. Jag märkte också under denna tiden att min näst minsta syster som jag hade tagit hand om mycket klarade sig själv. Hon kunde säga till pappa om han skällde på hon, hon vågare stå upp för sig själv vilket jag aldrig gjorde när jag var 6 år.
Det gick ännu lite mer tid, livet var inte på topp men det rullade. Plötsligt en måndag i Januari fick jag ett konstigt anfall. Synbortfall, outhärdlig huvudvärk, yrsel, illamående och skakningar. Det var så jobbigt att jag inte fick gå hem för min tjej kompis för hon tordde jag skulle svima på vägen hem. Jag fick ta bussen med hon, även om det bara var en busshållsplats hem. När jag väl kom hem grät jag och mådde så dåligt. Jag hade aldrig haft någonting liknande. Jag fick upp tanken några gånger om att ta mitt liv, och på något sätt kan jag ångra mig att jag inte gjorde det. Efter några timmar går det över, men sen smyger det sig på igen. Vi åker in till akuten för dom började misstänka hjärnhinnsinflamation. Jag och mamma låg i ett rum med en hård bår i 7 timmar. Klockan 4 på morgonen besluter vi oss för att åka hem, för jag var inte längre i nöd enligt läkarna. På morgonen efter åker vi in till sjukhuset igen och tar blodprover och lite andra undersökningar. Dom vissar ingenting. allt vi får höra är att vi ska komma tillbaka om det inte har gått över om en vecka. Alla (inklusive jag) trodde bara det hade varit ett kraftigt migrän anfall. veckan gick och det gick inte över. Det var ju inte lika jobbig huvudvärk, men jag hade det ändå dygnet runt och det kom perioder under dagen då det blev värre. En dag kommer en till attack som var outhärdlig och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Läkarna hade sagt att om jag fick det så skulle vi åka in. Jag sa till min klasskompisar att jag åkte och att om dom kunde meddela min mentor skulle det vara toppen. Allt jag fick höra var "det är ju bara huvudvärk?". Ja, men det var inte normalt. Vi åkte in och dom tog inte emot oss på sjukhuset, för jag hade inte fyllt 18 så vi fick istället åka in till akuten igen. Efter bara 3/4 timmar kommer läkaren och han skriver en remiss till magnetröntken han misstänkte Cancer.
Jag trodde det skulle gå lätt. Jag fattade inte det trånga utrymet och att jag skulle vara så fastspännd som jag faktiskt var. Mitt huvud var fast i en hjälm, jag hade en nål i armen, jag blev inkörd i en tunnel som var ungefär 20 centimeter från mitt ansikte och samtidigt ändrade dom tiden. Först skulle det bara ta 20 minuter, sen ändrade dom det till 60/70. Innan denna undersökning var jag rädd för trånga utrymen, jag undvek ofta hissar osv. Men vi får beskeden att det var ingen fara. Samtidigt bara några dagar senare får jag reda på att mamma har Cancer. Den var ofarlig sa dom, och att hon skulle bli frisk. Men ändå, ordet Cancer gjorde mig orolig.
Jag bytte läkare 3 gånger för allt dom sa var att vi skulle avvakta. Jag var trött på att vänta. Det började med att jag fick Tramadol när jag hade varit inne på akuten för andra gången. Det var det ända som hade hjälpt. Sen tog dom bort det, för det blev tydligen för beroendeframkallande för mig. Efter att ha byt läkare fick jag tillbaka dom. Han menade på att jag inte skulle behöva gå på dom så länge. Vi skulle snart ha hittat va det var för fel. Vi började göra allt för att jag skulle bli frisk. Jag gick till sjukhuset cirka 2/3gånger i veckan. Dom gjorde allt från att sticka nålar i mig till att knäcka min rygg rätt. Ingenting hjälpte, även i samband med detta slutade mina Tramadol och hjälpa. Nu fick jag börja gå med smärta 24 timmar om dygnet. Läkarna tror att jag blev imun mot dom.
Samtidigt som jag mådde skit med min huvudvärk och ångest över att jag skulle behöva gå med detta så hände det också en sak i skolan. Jag blev (enligt polisanmälan) utsatt för försök till våldtäkt av en av mina bästa killkompisar och även hans kompis. Detta var under skol tid. Jag ville inte polisanmäla för jag mådde bra, men min rektor insistera. Jag ville inte tappa kontakten med min bästa killkompis bara för att min rektor "insisterar".
Jag bytte läkare 3 gånger för allt dom sa var att vi skulle avvakta. Jag var trött på att vänta. Det började med att jag fick Tramadol när jag hade varit inne på akuten för andra gången. Det var det ända som hade hjälpt. Sen tog dom bort det, för det blev tydligen för beroendeframkallande för mig. Efter att ha byt läkare fick jag tillbaka dom. Han menade på att jag inte skulle behöva gå på dom så länge. Vi skulle snart ha hittat va det var för fel. Vi började göra allt för att jag skulle bli frisk. Jag gick till sjukhuset cirka 2/3gånger i veckan. Dom gjorde allt från att sticka nålar i mig till att knäcka min rygg rätt. Ingenting hjälpte, även i samband med detta slutade mina Tramadol och hjälpa. Nu fick jag börja gå med smärta 24 timmar om dygnet. Läkarna tror att jag blev imun mot dom.
Samtidigt som jag mådde skit med min huvudvärk och ångest över att jag skulle behöva gå med detta så hände det också en sak i skolan. Jag blev (enligt polisanmälan) utsatt för försök till våldtäkt av en av mina bästa killkompisar och även hans kompis. Detta var under skol tid. Jag ville inte polisanmäla för jag mådde bra, men min rektor insistera. Jag ville inte tappa kontakten med min bästa killkompis bara för att min rektor "insisterar".
När detta hade hänt var det bara 3 dagar kvar till sommarlov. Vi började prata lite, men ingenting var som innan.
Idag fick jag sommarlov och mitt liv känns meningstlöst och förstört tack vare allt som hänt. Jag har nått slutet på detta hav. Men nu finns det bara en väg, och det är upp.
Idag fick jag sommarlov och mitt liv känns meningstlöst och förstört tack vare allt som hänt. Jag har nått slutet på detta hav. Men nu finns det bara en väg, och det är upp.
Alltså, ni kommer nu få följa mitt liv under min sommar, då jag ska komma upp till ytan igen. Jag ska bli frisk och jag ska klara mig från otäckheter.
Mitt liv från 5 år och uppåt
Som jag berättade i min beskrivning så är denna bloggen anonym. Men jag kan berätta att jag är en snart 15 årig tjej som bor i Sverige. Mina föräldrar skillde sig när jag var 5 år gammal, då jag flyttade mellan dom tills jag var 11/12 år gammal. Min pappa bodde en bit ifrån mamma så det tog cirka 20 minuter att åka buss. Jag gick i skola, hade alla vänner och min fritidsaktiviteter där mamma bodde. Jag ville inte bo hos pappa. Jag grät och saknade mamma varje dag.
När jag var åtta år skaffade min pappa och hans dåvarande flickvän ett barn. Han sa till mig och min syster att om dom skulle behålla barnet var alla i familjen tvungna till att hjälpas åt. Vem ber sina två döttrar på 8 och 11 år om ett sånt ansvar? Jag menar, jag visste ialla fall inte vilket stort ansvar vi hade fått. Men jag tog detta på största allvar. Jag hjälpte min låtssas mamma igenom graviditeten, även om jag knappt visste var barn kom ifrån. Jag gjorde vad jag kunde för att stå för mitt ord. Nio månader senare kom det ut en lite syster. Hon var såklart det sötaste och underbarasta jag någonsin hade sett. Hon blev mitt allt. Det var hon som fick mig att stanna hos pappa, hon behövde mig. Jag fick direkt ett stort ansvar. Mata, byta blöja, bära på och såklart leka med. Ju äldre hon blev desstu större blev mitt ansvar. Min äldre syster tröttnade efter ett tag, men jag ville fortfarande hjälpa till. Jag vill att hon skulle få en bättre uppväxt än jag. Det jag tänkte var att om jag nu ändå får chansen att förbättra för henne, varför inte. Jag slutade tänka på mig själv, jag var allt utom självisk. I alla fall när jag var hos pappa. Pappa och min låtssas mamma gav mer och mer ansvar till mig. Det slutade med att det var jag som tog upp hon på morgonen, kläde på hon, matade hon, borstade håret och tänderna och bytade blöja. Jag kände det som det var mitt ansvar. Jag förstod inte att det var hennes föräldrar som hade satt hon till livet, inte jag.
Åren gick och när jag var runt 11/12 år så fick mamma, min största syster och jag nog på allt med pappa. Vi bestämmde oss för att flytta till mamma på hel tid. Det var ett helvete, han gav sig inte. Samtidigt som allt detta var han i en 30 års kris. Han hade 20 tjejer på en sommar. En av dom blev gravida och hon vill behålla barnet. Han var berädda på att flytta hem till henne och tog för givet att alla hans andra 3 barn skulle gå med på det. Men det var vi inte. Han blev förbannad och beslöt sig för att packa ner alla hela mitt och min stora systers rum i sopsäckar. När vi kom en dag för att hämta dom kände jag mig så fruktansvärt ut kastad. Jag ville aldrig mer komme dit, jag ville aldrig mer sen han. Men jag kunde ju inte lämna min minsta syster där. Hon skulle inte också få ett helvete!
Vårat rum var borta. Vi sov i vardagsrummet på två sängar som vi ställde upp mot vägen varje morgon när vi hade gått upp. Jag trivdes inte. Tack och lov var vi bara där på helgerna.
Pappa hitta en ny tjej och den gammla tog "bort" barnet och flyttade hem till sig. Den nya tjejen var speciell, men ändå jättesnäll! Jag gillade henne direkt. Efter ett tag flyttade dom till en annan lägnenhet. Jag och min syster trivdes. Men ju längre det gick förstod jag att pappas nya tjej hade alkohol problem, och det spred över sig på pappa.
När jag var åtta år skaffade min pappa och hans dåvarande flickvän ett barn. Han sa till mig och min syster att om dom skulle behålla barnet var alla i familjen tvungna till att hjälpas åt. Vem ber sina två döttrar på 8 och 11 år om ett sånt ansvar? Jag menar, jag visste ialla fall inte vilket stort ansvar vi hade fått. Men jag tog detta på största allvar. Jag hjälpte min låtssas mamma igenom graviditeten, även om jag knappt visste var barn kom ifrån. Jag gjorde vad jag kunde för att stå för mitt ord. Nio månader senare kom det ut en lite syster. Hon var såklart det sötaste och underbarasta jag någonsin hade sett. Hon blev mitt allt. Det var hon som fick mig att stanna hos pappa, hon behövde mig. Jag fick direkt ett stort ansvar. Mata, byta blöja, bära på och såklart leka med. Ju äldre hon blev desstu större blev mitt ansvar. Min äldre syster tröttnade efter ett tag, men jag ville fortfarande hjälpa till. Jag vill att hon skulle få en bättre uppväxt än jag. Det jag tänkte var att om jag nu ändå får chansen att förbättra för henne, varför inte. Jag slutade tänka på mig själv, jag var allt utom självisk. I alla fall när jag var hos pappa. Pappa och min låtssas mamma gav mer och mer ansvar till mig. Det slutade med att det var jag som tog upp hon på morgonen, kläde på hon, matade hon, borstade håret och tänderna och bytade blöja. Jag kände det som det var mitt ansvar. Jag förstod inte att det var hennes föräldrar som hade satt hon till livet, inte jag.
Åren gick och när jag var runt 11/12 år så fick mamma, min största syster och jag nog på allt med pappa. Vi bestämmde oss för att flytta till mamma på hel tid. Det var ett helvete, han gav sig inte. Samtidigt som allt detta var han i en 30 års kris. Han hade 20 tjejer på en sommar. En av dom blev gravida och hon vill behålla barnet. Han var berädda på att flytta hem till henne och tog för givet att alla hans andra 3 barn skulle gå med på det. Men det var vi inte. Han blev förbannad och beslöt sig för att packa ner alla hela mitt och min stora systers rum i sopsäckar. När vi kom en dag för att hämta dom kände jag mig så fruktansvärt ut kastad. Jag ville aldrig mer komme dit, jag ville aldrig mer sen han. Men jag kunde ju inte lämna min minsta syster där. Hon skulle inte också få ett helvete!
Vårat rum var borta. Vi sov i vardagsrummet på två sängar som vi ställde upp mot vägen varje morgon när vi hade gått upp. Jag trivdes inte. Tack och lov var vi bara där på helgerna.
Pappa hitta en ny tjej och den gammla tog "bort" barnet och flyttade hem till sig. Den nya tjejen var speciell, men ändå jättesnäll! Jag gillade henne direkt. Efter ett tag flyttade dom till en annan lägnenhet. Jag och min syster trivdes. Men ju längre det gick förstod jag att pappas nya tjej hade alkohol problem, och det spred över sig på pappa.
Jag måste tyvärr gå nu, och vill inte lämna min dator med detta inlägget uppe. Jag fortsätte skriva när jag kommer hem.
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
