Ja, som jag sa, det spred över sig på pappa. Jag hade aldrig innan märkt att han blev så arg när han tog några glas vin. Dom började alltid diskutera och argumentera. Oftast om dom olika rättigheterna mellen män och kvinnor i dagens samhälle. Slutade  alltid med ett bråk och att alla gick och la sig arga och sura. På morgonen brukade pappa alltid "gott göra" genom att laga frukost. 
Månaderna gick och vi fick reda på i februari att min låtssas mamma och pappa skulle ha ett litet barn. Reaktionerna var mycket olika mella mina stora syster och mig. Jag såg bara det possitiva medans min syster bara såg det negativa. Som en gång innan hjälpte jag även denna mamman genom hela graviditeten. Men denna gången blev det annorlunda. Jag fick knappt röra bebisen när den väl kom ut (i början av november). Min låtssas mamma kom in i en typ av beskyddande trans. Hon kunde inte släppa blicken från bebisen, kollade om den andades medan den sov, ingene fick röra barnet innan man hade tvättat händerna, ingen burkmat bara hemmalagad barnmmat. Ju äldre bebisen blev blev jag och min syster mer och mer utkasstade. Vårat rum var inte vårat längre. Det var ganska svårt och förstå att ens pappa har "kastat" ut en för andra gången. Men samtidigt skönt. Jag behöver inte bry mig längre. Om inte han hör av sig behöver inte jag höra av mig. Jag märkte också under denna tiden att min näst minsta syster som jag hade tagit hand om mycket klarade sig själv. Hon kunde säga till pappa om han skällde på hon, hon vågare stå upp för sig själv vilket jag aldrig gjorde när jag var 6 år. 
Det gick ännu lite mer tid, livet var inte på topp men det rullade. Plötsligt en måndag i Januari fick jag ett konstigt anfall. Synbortfall, outhärdlig huvudvärk, yrsel, illamående och skakningar. Det var så jobbigt att jag inte fick gå hem för min tjej kompis för hon tordde jag skulle svima på vägen hem. Jag fick ta bussen med hon, även om det bara var en busshållsplats hem. När jag väl kom hem grät jag och mådde så dåligt. Jag hade aldrig haft någonting liknande. Jag fick upp tanken några gånger om att ta mitt liv, och på något sätt kan jag ångra mig att jag inte gjorde det. Efter några timmar går det över, men sen smyger det sig på igen. Vi åker in till akuten för dom började misstänka hjärnhinnsinflamation. Jag och mamma låg i ett rum med en hård bår i 7 timmar. Klockan 4 på morgonen besluter vi oss för att åka hem, för jag var inte längre i nöd enligt läkarna. På morgonen efter åker vi in till sjukhuset igen och tar blodprover och lite andra undersökningar. Dom vissar ingenting. allt vi får höra är att vi ska komma tillbaka om det inte har gått över om en vecka. Alla (inklusive jag) trodde bara det hade varit ett kraftigt migrän anfall. veckan gick och det gick inte över. Det var ju inte lika jobbig huvudvärk, men jag hade det ändå dygnet runt och det kom perioder under dagen då det blev värre. En dag kommer en till attack som var outhärdlig och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Läkarna hade sagt att om jag fick det så skulle vi åka in. Jag sa till min klasskompisar att jag åkte och att om dom kunde meddela min mentor skulle det vara toppen. Allt jag fick höra var "det är ju bara huvudvärk?". Ja, men det var inte normalt. Vi åkte in och dom tog inte emot oss på sjukhuset, för jag hade inte fyllt 18 så vi fick istället åka in till akuten igen. Efter bara 3/4 timmar kommer läkaren och han skriver en remiss till magnetröntken han misstänkte Cancer. 

Jag trodde det skulle gå lätt. Jag fattade inte det trånga utrymet och att jag skulle vara så fastspännd som jag faktiskt var. Mitt huvud var fast i en hjälm, jag hade en nål i armen, jag blev inkörd i en tunnel som var ungefär 20 centimeter från mitt ansikte och samtidigt ändrade dom tiden. Först skulle det bara ta 20 minuter, sen ändrade dom det till 60/70. Innan denna undersökning var jag rädd för trånga utrymen, jag undvek ofta hissar osv. Men vi får beskeden att det var ingen fara. Samtidigt bara några dagar senare får jag reda på att mamma har Cancer. Den var ofarlig sa dom, och att hon skulle bli frisk. Men ändå, ordet Cancer gjorde mig orolig. 
Jag bytte läkare 3 gånger för allt dom sa var att vi skulle avvakta. Jag var trött på att vänta. Det började med att jag fick Tramadol när jag hade varit inne på akuten för andra gången. Det var det ända som hade hjälpt. Sen tog dom bort det, för det blev tydligen för beroendeframkallande för mig. Efter att ha byt läkare fick jag tillbaka dom. Han menade på att jag inte skulle behöva gå på dom så länge. Vi skulle snart ha hittat va det var för fel. Vi började göra allt för att jag skulle bli frisk. Jag gick till sjukhuset cirka 2/3gånger i veckan. Dom gjorde allt från att sticka nålar i mig till att knäcka min rygg rätt. Ingenting hjälpte, även i samband med detta slutade mina Tramadol och hjälpa. Nu fick jag börja gå med smärta 24 timmar om dygnet. Läkarna tror att jag blev imun mot dom. 
Samtidigt som jag mådde skit med min huvudvärk och ångest över att jag skulle behöva gå med detta så hände det också en sak i skolan. Jag blev (enligt polisanmälan) utsatt för försök till våldtäkt av en av mina bästa killkompisar och även hans kompis. Detta var under skol tid. Jag ville inte polisanmäla för jag mådde bra, men min rektor insistera. Jag ville inte tappa kontakten med min bästa killkompis bara för att min rektor "insisterar". 

När detta hade hänt var det bara 3 dagar kvar till sommarlov. Vi började prata lite, men ingenting var som innan. 

Idag fick jag sommarlov och mitt liv känns meningstlöst och förstört tack vare allt som hänt. Jag har nått slutet på detta hav. Men nu finns det bara en väg, och det är upp. 

Alltså, ni kommer nu få följa mitt liv under min sommar, då jag ska komma upp till ytan igen. Jag ska bli frisk och jag ska klara mig från otäckheter.