Har precis läst igenom polisanmälan. Mår skit av att se den. Fick en liten panik ångest när jag läste. Mår illa när jag ser pappret ligger på mitt bord.
Mina piller hjälper ingenting. Om någonting så mår jag sämre, jävla piss. Trött på livet. Men jag måste fortsätta, jag är inte svag det vet jag. Jag vet att jag kommer klara detta! Det måste jag, det finns för mycket att leva för.
Imorgon lördag ska jag nog med min äldsta syster och bada. Hon vill inte att jag bara ska sitta hemma och ruttna bort. Är så otroligt tacksam för att hon bryr sig, även om jag inte orkar vissa det alltid. Orkar inte gnälla längre, orkar inte tacka för att folk bryr sig.
Innan hade en "önskedag" varit typ: rolig dag i skolan, umgås med vänner, vara och shoppat, träffat några killkompisar. Nu är en "önskedag": ligga hemma, sova och i bästa fall lyssna på musik jättetyst som jag inte får ondare i mitt huvud.

Jag tänkte på detta igår, tänk så kunde man bara stänga av allt. Tänk så skulle man bara fly, helt ensam. Bara sticka, bara skita i allt, bara glömma.
Men jag får inte vara så jävla negativ, ingenting blir bättre. Men man måste också låta sig att falla. För annars åker man längre och längre upp och sen när man väl faller så faller man riktigt högt.

Nu tror jag att jag ska gå och lägga mig, även fast det är det enda jag har gjort idag. Men det är helt okej.
God natt alla! ♥