Som jag berättade i min beskrivning så är denna bloggen anonym. Men jag kan berätta att jag är en snart 15 årig tjej som bor  i Sverige. Mina föräldrar skillde sig när jag var 5 år gammal, då jag flyttade mellan dom tills jag var 11/12 år gammal. Min pappa bodde en bit ifrån mamma så det tog cirka 20 minuter att åka buss. Jag gick i skola, hade alla vänner och min fritidsaktiviteter där mamma bodde. Jag ville inte bo hos pappa. Jag grät och saknade mamma varje dag. 
När jag var åtta år skaffade min pappa och hans dåvarande flickvän ett barn. Han sa till mig och min syster att om dom skulle behålla barnet var alla i familjen tvungna till att hjälpas åt. Vem ber sina två döttrar på 8 och 11 år om ett sånt ansvar? Jag menar, jag visste ialla fall inte vilket stort ansvar vi hade fått. Men jag tog detta på största allvar. Jag hjälpte min låtssas mamma igenom graviditeten, även om jag knappt visste var barn kom ifrån. Jag gjorde vad jag kunde för att stå för mitt ord. Nio månader senare kom det ut en lite syster. Hon var såklart det sötaste och underbarasta jag någonsin hade sett. Hon blev mitt allt. Det var hon som fick mig att stanna hos pappa, hon behövde mig. Jag fick direkt ett stort ansvar. Mata, byta blöja, bära på och såklart leka med. Ju äldre hon blev desstu större blev mitt ansvar. Min äldre syster tröttnade efter ett tag, men jag ville fortfarande hjälpa till. Jag vill att hon skulle få en bättre uppväxt än jag. Det jag tänkte var att om jag nu ändå får chansen att förbättra för henne, varför inte. Jag slutade tänka på mig själv, jag var allt utom självisk. I alla fall när jag var hos pappa. Pappa och min låtssas mamma gav mer och mer ansvar till mig. Det slutade med att det var jag som tog upp hon på morgonen, kläde på hon, matade hon, borstade håret och tänderna och bytade blöja. Jag kände det som det var mitt ansvar. Jag förstod inte att det var hennes föräldrar som hade satt hon till livet, inte jag. 
Åren gick och när jag var runt 11/12 år så fick mamma, min största syster och jag nog på allt med pappa. Vi bestämmde oss för att flytta till mamma på hel tid. Det var ett helvete, han gav sig inte. Samtidigt som allt detta var han i en 30 års kris. Han hade 20 tjejer på en sommar. En av dom blev gravida och hon vill behålla barnet. Han var berädda på att flytta hem till henne och tog för givet att alla hans andra 3 barn skulle gå med på det. Men det var vi inte. Han blev förbannad och beslöt sig för att packa ner alla hela mitt och min stora systers rum i sopsäckar. När vi kom en dag för att hämta dom kände jag mig så fruktansvärt ut kastad. Jag ville aldrig mer komme dit, jag ville aldrig mer sen han. Men jag kunde ju inte lämna min minsta syster där. Hon skulle inte också få ett helvete!
Vårat rum var borta. Vi sov i vardagsrummet på två sängar som vi ställde upp mot vägen varje morgon när vi hade gått upp. Jag trivdes inte. Tack och lov var vi bara där på helgerna.
Pappa hitta en ny tjej och den gammla tog "bort" barnet och flyttade hem till sig. Den nya tjejen var speciell, men ändå jättesnäll! Jag gillade henne direkt.  Efter ett tag flyttade dom till en annan lägnenhet. Jag och min syster trivdes. Men ju längre det gick förstod jag att pappas nya tjej hade alkohol problem, och det spred över sig på pappa. 

 

Jag måste tyvärr gå nu, och vill inte lämna min dator med detta inlägget uppe. Jag fortsätte skriva när jag kommer hem.