Jag borde inte tänka mer på oss, på dig. Du var bara en kvällsgrej. Men du fångade mig och rykte av en liten bit av mig och tog med dig hem till ***borg. Jag trodde du skulle höra av dig, jag trodde du var bra. Men skenet bedrog mig. Jag minns dig som en låg välbyggd kille. Med markerade käkben, fint leende och lysande blå ögon. Du var så trevlig, ovanligt trevlig. Dina läppar var mjuka och kyss vänliga. Dina starka armar höll mitt berusande jag ifrån att trilla omkull. Du var stabil för mig. Dina kraftiga manliga händer smekte mig längst min ryggrad varsamt. Även fast hela mitt kropp ville trilla omkull höll du ett stadigt men ändå aktsamt grepp om hela mig. Inte bara mitt yttre, utan även mitt inre. Det fanns inga fjärilar, det enda som infann sig var ett lugn och kärleksfulla tankar. Ingen har innan givit mig det lugnet du gav mig den kvällen. Den enda oron som fanns där var att vi var tvungna att skiljas åt. Att jag skulle bli tvingad att släppa taget om ditt mjuka ansikte och du om mina nätta midja. Att jag skulle se dig för sista gången. För så visste jag att detta öde skulle bli. Hur mycket du än ljög förstod mitt undermedvetna sanningen om dig. När du väl var tvungen att släppa mig bekämpa jag inte emot. Jag visste vad jag var tvungen att göra. Jag kysste dig förväll. Det var den jobbiga biten, att röra dina mjuka läppar för sista gången. Jag tryckte min panna emot din, tog ett säkert tag om ditt markerade ansikte och kysste dig en sista gång. Det sved till i mina hals av en gnutta ångest. Du kysste mig i pannan och jag gled ur din hand. ”Jag lovar, detta var inte sista gången vi sågs.” Det var dina sista ord innan du försvann ut i sommarnatten.