Jag vill glömma och jag vill förlåta, men varje gång någon tar upp det eller liknande så bryter jag ihop. Jag tror jag försöker intala mig själv att allt är som förr, att vi är vänner och att ingen av er någonsin sårat eller skadat mig. Men verkligheten återkommer hela tiden. Jag får tillbaka minnen och bilder sen den 30 maj.
Du tryckte ner mitt huvud och försökte tvinga mig till att suga av en av dom absolut äckligaste killarna jag någonsin träffat... Du knäppte upp min bh, ingen normal person går så långt. När jag kollar på dig och tänker så känner jag för att gå fram och spotta dig i ansiktet. Jag känner för att gå fram och skrika på dig och sen knuffa dig ifrån mitt liv. Försvinn för fan! Åh, varför fortsätter jag komma tillbaka till detta?! Jag vet att jag mår bättre utan dig! Kan inte du få mig ifrån dig? Kan inte du knuffa bort mig istället, för jag är inte stark nog för det.
Åh, jag vill slippa gå ifrån dig. Det känns som om jag springer ifrån dig hela tiden och sen som en jävla idiot springer jag tillbaka. Hela jävla tiden.
Jag är trött på att se dig, jag är trött på att påminnas om allt, jag är trött på att gå där jag gått innan, jag är trött på att jag har blivit en ny person.
När jag pratar med dig känns det som om läsa en bok för andra gången.

Jag har haft jättebra först dagar, det är inte det. Men innan skolan var hade jag äntligen glömt allt om dig. Jag hade släppt allt och gått vidare. Nu känns det som om jag läser samma bok igen, jag har inte lärt mig någonting. Jag är rädd att göra samma fel igen.
Jag vill förlåta och jag vill glömma, men hur lätt är det? Eller egentligen är det lätt, det är mer det att ingen förstår mig. Inga har facit och ingen kan ge mig råd. Inte för att jag tror jag hade lyssnat på dom, men ändå.
Ska man ge det en chans till eller ska jag gå vidare? Egentligen vill jag bara springa fram och säga vad jag vill och tycker, men ingen skulle stöttat mig.. Folk kollar ju konstig på mig redan.

Idag var första dagen i skolan efter det alldeles för långa sommarlovet... Jag har ju typ glömt lärarnas namn!
Första dagen var bra. Jag var så sjukt nervös hela morgonen. Jag mådde jätteilla och hade ont i magen, kan också varit för jag åt en fil som hade gått ut för 5 dagar sedan.. Hahahah!
Men tillbaka till dagen. Den var bra, lite spänt i början men även om vi typ bara var i skolan i typ 3 timmar så blev det bättre för varje timme, så det blir nog bättre och bättre mellan mig och iallafall en av dessa killarna. Den ena killen (han som jag var bästa vän med) försökte prata med mig idag men jag förstod på honom att han inte visste vad han skulle säga.
Sen ringde vi polisen och fick redan på att fallet är nerlagt! Så jävla skönt! Jag fick reda på att den ena killen hade talat sanning och sagt i förhöret att han var riktigt ledsen. På något sätt är jag så jävla lättad och så jävla glad! Skolan är igång igen, fallet är nerlagt, vi håller på att bli vänner igen.
Nu tänker jag vara lite djup med detta är dom bästa orden jag någonsin hört. "Älska, glömma & förlåt"
Imorgon är det skola igen och då drar vi igång med schemat igen. Gött, rutiner!
Hoppas ni som har börjat skolan idag också fick en asbra första dag. Nu ska jag ta och fixa håret, städa rummet, lägga fram kläder till imorgon och sen titta på Idol!
Ha det gött!

Sista dagen innan skolan drar igång igen. Kuratorn ringde i fredags och hörde hur jag mådde, hur jag tänkte nu när skolan började, vad poliserna osv hade sagt och hur allt gick med psykologen.
Jag är nog mest nervös att någon av dom ska vara sura på mig. Att någon av dom två killarna ska ge ut någon kommentar som får mig och känna mig träffad. Eller att någon av dom fråga någonting jag inte kan svara på. Eller att dom försöker få det precis som innan. Vad gör jag då? Jag har ju inte bestämt ännu vad jag tycker. Jag vet inte om jag vill ha det som innan. Det känns på ett sätt skönt att inte vara "bunden" till någon av dom, för jag visste redan när jag träffa dom att det skulle bli problem. Jag vet inte om någon av er någonsin haft en så känsla. Ni vet att någonting dåligt kommer hända, men ändå fortsätter man med den man gör. Så gjorde jag. Jag lyssnade inte på någon, inte ens på min egen känsla. Men på ett sätt vill jag bara komma tillbaka till då det var bra. Då jag längtade till skolan så man kunde snacka av sig med iallafall en av killarna. Då han fick mig på andra tankar, han fick mig och glömma alla sjukhus besök.
Jag har alltid varit en person som har haft för mycket och göra. Jag har alltid tagit på mig mer än jag kan. Om någon av mina kompisar har bett mig om någonting så har jag gjort det, för annars har jag varit rädd att jag inte kan vara med dom.. En av dessa killarna kände inte mig sen innan så men honom startade jag om. Han tog aldrig någonting för givet så som mina andra vänner gör. Det är nog det jag kommer sakna mest.

Konstig att det är denna dagen jag har längtat efter hur länge som helst. Inte bara nu detta lovet utan nästan hela livet. "Tänk dagen innan man börjar 9:an!" Ja, nu är den här... Det var ju inte riktigt som planerat.
Men sen kan jag bli så jävla sur på mig själv. För under höstterminen i 8:an så tog jag det jävligt lugnt och allt jag sa till mig själv var: Men jag har en helt termin till, och den är lättare. Men jag hade inte räknat med att jag skulle bli sjuk eller att jag skulle bli på väg till våldtagen av två killar som jag inte ens kände då. Sjukt vad livet ändrats så jävla snabbt.
Men nu ska jag gå och fixa det sista innan jag ska iväg ikväll och träffa släkten.
Sen när jag kommer hem ska jag fixa det sista!

Min hjärna har lugnat sig. Jag tänker inte lika mycket på det längre, och när tanken kommer så kan jag hantera den mycket bättre än innan. Nu är jag nog mer bara trött på att tänka på det, det är därför jag inte skriver här så ofta längre.
Så med detta inlägget vill jag säga Hejdå, iallafall för ett tag. Jag kan bättre hantera allting därför vill jag ta en traditionell "blogg paus", jag mår bara dåligt av att se gamla inlägg.
Så, ha det gött om ta hand om er.